annaemeli.

dagarna börjar liksom dra ihop sig och jag har inte alls många dagar kvar här hemma i östergötland. vad som kändes som en evighet har nu blivit tre dagar. komiskt nog längtade jag ihjäl mig efter att få komma tillbaka till värmland men nu börjar jag nästan drabbas av lite separationsångest. jag har haft det så himla bra här hemma i sommar. det är nästan så jag skulle kunna fälla en tår. jag älskar verkligen min familj. dom har stöttat mig på så många olika sätt och det är jag så fruktansvärt tacksam över. hur ska jag kunna åka ifrån dom nu egentligen? min lillasyster, som jag älskar så oerhört mycket att jag nästan går sönder, som jag skulle vilja vara med jämt om jag kunde. vi har skrattat så himla mycket tillsammans. vi har somnat bredvid varandra och vi har vaknat bredvid varandra. även om den här våren och sommaren har varit väldigt tuff, så har den samtidigt varit sådär alldeles perfekt. och jag är glad över att jag kan se det. att jag för en gång skull inte bara ser det där jobbiga, utan också kan glädjas över vad som faktiskt varit fint. är det tillåtet att tacka sig själv i ett alldeles personligt blogginlägg eller finns det någon oskriven regel mot det? vet ni vad, det skiter jag i hur som helst:
tack emeli

för att du tog dig ur det eländiga liv du befann dig i
tack för du såg din olycka och någonstans i all tvivel hittade rätt väg

ut
tack för att du är så mycket starkare än du faktiskt tror
att du är så jävla mycket bättre än vad du tror

nu blev det lite snyftigt här, en pust av lättnad dock

och med det avslutar jag ännu en gång med:

"För bredvid sorgen finns lyckan,

bakom smärtan finns njutningen,

och ovanför skulden flyger friheten"